sanna.

Jag har blivit så dålig på att formulera mina känslor till ord. Så förlåt för att allt kommer låta konstigt. Jag skulle vilja förklara allt som händer runt omkring mig nu. Jag skulle själv vilja förstå allt som händer, men jag gör det inte. Jag skulle vilja skrika så högt jag kan för att kunna få ut allt som tynger mig. Jag vill bara att allt ska bli bra, att vi ska må bra. Det kommer bli bra. Det tar bara lite tid, och det är tufft och jobbigt. Men vi kommer dit, då allt lättar och blir bra. Det tar bara lite tid. Så snälla låt tiden gå lite fortare och att allt löser sig till det som är rätt.



Något jag har saknat har äntligen kommit tillbaka. Något jag har saknat under de fyra senaste åren i mitt liv. Något som har varit en del av mig i över tio år. Något som har gett mig minnen för livet, bra som dåliga. Jag ska börja skjuta igen. På riktigt. Och den här gången ska ingen, absolut ingen få trycka ned mig på det sättet dom gjorde förr. Ingen ska någonsin få mig att känna att jag aldrig duger igen, oavsett hur duktig jag än var, så var det aldrig tillräckligt bra för dom.
 
För jag vet att jag kan, jag känner att jag kan. Och jag är så glad att jag äntligen känner så. Allt dom sagt, allt dom gjort ska jag glömma, det ska inte få skada mig mer än det redan gjort. Aldrig mer, aldrig någonsin mer.

Jag vill det här. Jag hör hemma här.




puss. S.

Jag orkar inte mer. Min familj orkar inte mer.

fanihelvetesjävlaskit.

Är det någon från usa som vill skicka över lite prozac så tar jag mer än gärna emot det.

Och om någon känner för att supa ned sig rejält ikväll, så är jag definitivt på. För ikväll kommer jag vara full oavsett.

Jag är inte riktigt frisk. Jag är inte smart. Jag har inte alla pommes frites på tallriken. Hissen har liksom inte gått ända upp. Jag har inte alla hästar i hagen.

Bevis.

Ser mig i spegeln och inser att njae mitt hår ser inte bra ut idag alltså. Ser saxen som ligger bland alla hårborstar. Den djävulska saxen. Den är som ett gift, och även fast jag vet att det kommer inte bli bättre om jag tar tag i den där jävla saxen och sen sätter den i håret. Vad gör jag? Jo, preciiiiiis det som jag tänker att jag inte borde göra. Smart där sanna, smart där. Klipp, klipp, klipp.


Fan, Fan. Fan.

Snälla Gode Gud gör så att min hår växer ut fort igen, schyssta. Tack. Och just det. Amen.

klipppuss. S.

Jag letar ord. Försöker bygga meningar. Men jag kan inte. Jag kan inte sätta ord på allt som händer just nu. Det är bara för mycket.


Allt kommer bli bra.

Give me hope.

Steg två. Rewind. Tillbaka till åttan igen.









My old pair of jeans, we are going to be friends again, right?

Jag saknar. Jag saknar ögonblick, minuter, timmar som man inte riktigt förstod då hur mycket man skulle sakna och uppskatta nu. Något man längtat i åratal för att äntligen få lämna och dagen som alltid kändes vara åratal och tusen timmar bort, näst intill overklig. Den kom, den dagen i juni. Vi sprang ut i våra vit/svarta mössor och vi skrek, hoppade, grät och skrattade. Vi åkte staden runt på våra flak oändliga gånger, och timmarna kändes som sekunder. Det finns inte ord för hur mycket jag saknar. Och de sista veckorna, då klassen var som underbarast. När vi solade på djurgården, åt jordgubbar, fånade oss, åt tillsammans för att sedan festa och vara bakis dagen innan studenten.

Jag saknar att sitta på min plats i klassrummet, alltid lutad mot väggen. Jag saknar att få skäll av Noomi för att vi alltid pratade för mycket på lektionerna. Jag saknar nog till och med de där jäkla nutidsfrågorna vi alltid blev tvingade att göra på samhällslektionerna. Jag saknar Caroline och att vi nästintill varje måndag fick prata med varandra om helgens bravader och upptåg för att lindra våran ångest. Jag saknar Johanna som trots att hon totalt hatade mig mer än pesten i ettan blev en av mina närmsta vänner under de två åren vi gick i samma klass. Jag saknar Adam som inför varje prov skulle hetsa upp sig och göra alla andra så irriterade att man ville slå ner honom för att få tyst på honom. Jag saknar våra galna idéer och alla skratt när vi skulle göra våran reklamfilm för våran hamburgardiet. Och jag saknar att vi varenda idrottslektion blev lika irriterade och förbannade på Raj som skulle snacka i 30 minuter innan vi fck börja göra något vettigt och som fortfarande inte visste våra namn efter två år, förutom Benny och Johan såklart som var hans gullungar. 

Det finns så mycket som jag saknar. Och idag saknar jag det lite mer än andra dagar. 

klasspuss. S.  

...