sanna.

Inatt ramlade snön av från taket, gräset började blottas igen och hela vägen blev till en enda lång isgata innan det förvandlades till vattenpölar. Inte mig emot, snö och vinter har aldrig stått högt upp på min hitlista. Bara möjligtvis de gånger jag har åkt pulka, för ett par skidor har jag inte stått på sen jag var cirkus åtta år, dåliga minnen säger jag bara. Men om sanningen ska fram så är jag väl ingen höjdare när det kommer till pulka heller. Jag har alltid oturen eller klantigheten att åka snett, vurpa, köra in i ett träd eller ett härligt buskage med taggar. Eller som den gången jag och två vänner bestämde oss för att gå upp för vilstabacken med ett, läs ett tefat. Japp, underbar tanke det där. Så vi alla tre hoppade på det där lilla, lilla tefatet i den inte så lilla vilstabacken. Vi kom några meter, sen vände sig hela tefatet så vi åkte med ryggarna först sen kom ett gupp och ja, tefatet flög och det gjorde vi med. Och efter den åkturen så sakande E en sko, jag hade haft sönder mina byxor och M hade tappat sina vantar plus lite mindre vackra skrapsår lite här och var. Alla ögodelar hittades lyckligtvis. Ja, förutom mina brallor som åkte i sopen.

Det här var inte alls det som jag hade tänkt skriva från början, Men detta slog mig bara nyss. Nu blev jag sugen på att åka pulka. Men det är lika bra att snön har försvunnit nu, annars hade jag väl kommit hem med kvistar i håret och en bruten arm.


pulkapuss. S.