sanna.

Jag saknar. Jag saknar ögonblick, minuter, timmar som man inte riktigt förstod då hur mycket man skulle sakna och uppskatta nu. Något man längtat i åratal för att äntligen få lämna och dagen som alltid kändes vara åratal och tusen timmar bort, näst intill overklig. Den kom, den dagen i juni. Vi sprang ut i våra vit/svarta mössor och vi skrek, hoppade, grät och skrattade. Vi åkte staden runt på våra flak oändliga gånger, och timmarna kändes som sekunder. Det finns inte ord för hur mycket jag saknar. Och de sista veckorna, då klassen var som underbarast. När vi solade på djurgården, åt jordgubbar, fånade oss, åt tillsammans för att sedan festa och vara bakis dagen innan studenten.

Jag saknar att sitta på min plats i klassrummet, alltid lutad mot väggen. Jag saknar att få skäll av Noomi för att vi alltid pratade för mycket på lektionerna. Jag saknar nog till och med de där jäkla nutidsfrågorna vi alltid blev tvingade att göra på samhällslektionerna. Jag saknar Caroline och att vi nästintill varje måndag fick prata med varandra om helgens bravader och upptåg för att lindra våran ångest. Jag saknar Johanna som trots att hon totalt hatade mig mer än pesten i ettan blev en av mina närmsta vänner under de två åren vi gick i samma klass. Jag saknar Adam som inför varje prov skulle hetsa upp sig och göra alla andra så irriterade att man ville slå ner honom för att få tyst på honom. Jag saknar våra galna idéer och alla skratt när vi skulle göra våran reklamfilm för våran hamburgardiet. Och jag saknar att vi varenda idrottslektion blev lika irriterade och förbannade på Raj som skulle snacka i 30 minuter innan vi fck börja göra något vettigt och som fortfarande inte visste våra namn efter två år, förutom Benny och Johan såklart som var hans gullungar. 

Det finns så mycket som jag saknar. Och idag saknar jag det lite mer än andra dagar. 

klasspuss. S.